Tro, hopp och kärlek

25.11.2017

Predikan av Eero Nieminen på Finska Bibelinstitutet i Grankulla den 7 maj 2017

Vi har fått samlas i Herren Jesu heliga och höga namn. Jag ber om att ni sänder andens suckar för att Herrens Ande kunde leda ord och tankar till föda för själen. Guds ord är föda för själen. Vi är beroende av Guds vilja i allt. Vi vet inte i hurdana tankar och prövningar någon av samlingsgästerna är, men Gud vet nog och vi har erfarit att Gud finner genom sitt ord de hjärtan som längtar efter ordet.

Guds folks hemlängtan

Kyrkoårets tema är i dag Guds folks hemlängtan. Det är ett bra tema. Fastän längtan inte är någon bra känsla i sig så är det behövligt att be att Gud skulle bevara hemlängtan i våra hjärtan. Den längtan till himlen har satts i oss redan som barn när vi lärde oss de första bönerna och sjöng sånger om himmelen och dess guldgolv. Gamla predikanter och kristna har sagt att hemlängtan är ett gott ämne. Den påminner oss om att vi är gäster och främlingar på denna jord. Vi vistas här på jorden en liten stund. Evigheten har redan börjat när vi har blivit födda. Vi är här en stund och vi längtar efter att få tillbringa evigheten i det himmelska hemmet. Detta liv är nog också redan en himmel för en kristen. Vi får vara i nådens himmel. Här får vi redan tillägna oss det eviga livet. Vi är lyckliga över att Gud har skänkt oss den levande tron och gett oss denna hemlängtan och saknaden. Därför är det alltid gott att komma för att lyssna på Guds ord och få näring och styrka därav. Det är så nödvändigt.

Texten: Rom. 5: 1–5

Vi har nu ett litet stycke av Pauli brev till romarna för rannsakning. Detta brev har blivit sänt till kristna och idag har det blivit sänt till oss. I bredd med det kan vi rannsaka vår egen tro och liksom fråga Gud hur det är med min frid. Har jag frid med Gud i mitt samvete och har jag frid med mina medmänniskor? Får jag känna att alla mina synder är förlåtna och att jag är ett Guds barn? Sådana här frågor och tankar uppstår inte i en otroende människas tankeliv innan Gud väcker henne att känna sitt tillstånd.

Tron rättfärdiggör

När Paulus nämner i de inledande orden att vi har blivit rättfärdiggjorda av tro, riktar han dessa ord just till kristna som har förstått en personlig tro och har fått en pånyttfödelsens erfarenhet och blivit födda till Guds barn. I Skriften talas det om två slags rättfärdighet. Det talas om trons rättfärdighet om vilken Paulus nu undervisar oss men i Skriften talas även om lagens rättfärdighet, alltså egenrättfärdigheten. Apostel Paulus var en av de apostlar som ville dra en noggrann gräns mellan trons rättfärdighet och lagens rättfärdighet. Trons rättfärdighet är den rättfärdighet som saliggör människan. Det är nödvändigt att vi får bära den frid i våra hjärtan som trons rättfärdighet ger. Trons rättfärdighet grundar sig på Kristi försoningsverk. Det är en gåvorättfärdighet. Den har blivit given av nåd.

Tron lär man sig på Golgata och i Getsemane

Men även som kristna upplever vi många gånger hur svårt det är att liksom helt hänge sig till att lita på nåden. I var och en av oss bor egenrättfärdigheten i den mån att den liksom viskar bakom ryggen att trons rättfärdighet är nog rätt men om du ändå gör det och det och är lydig till det blir det liksom säkrare. Under alla tider har det varit mycket svårt att tillägna sig en fullkomlig trons rättfärdighet. Också Raattamaa säger att det är mödosamt att tro sig vara salig av nåd, eftersom människan så gärna vill göra något för det. Det är så behövligt att få lära sig trons rättfärdighet just i händelserna i Getsemane och på Golgata. Dit har vi kristna alltid blivit ledda för att skåda de lidanden och händelser som skett för vår skull, när vår Frälsare har lidit och dött och till sist uppstått som dödens och syndens övervinnare. Han har släppt fångarna till frihet, han har gett denna nåd, han har gett denna rättfärdighet som duger inför Gud.

 

Lagens rättfärdighet grundar sig på förtjänst

Lagens rättfärdighet grundar sig på gärningar, den grundar sig på utförande, den grundar sig på förtjänst. Därför är det bra att vi blir förskräckta av saker som leder oss in under gärningar. Där är problemet och svårigheten. När trons rättfärdighet frambringar trons frukter, verkar den goda gärningar, så hur kan vi då skilja gärningar som den Helige Ande verkar från gärningar som egenrättfärdigheten verkar? Den levande tron har alltid burit vackra frukter, goda gärningar som har riktats framför allt till våra nästa. En pånyttfödd människa har fått ett nytt sinne att tjäna Herren Jesus med de gåvor som Gud har gett till var och en. Det har uppstått en kärlek mot trons vänner, mot vår nästa och mot alla människor. Då har det uppstått kärlek även mot Guds församling så att man var velat tjäna och arbeta för sin nästa. Där finns inga mått men den levande tron bär alltid frukter. För någon kan det vara en bön eller en suck, någon offrar till missionsarbete, det kan vara att bjuda på en kopp kaffe. Det skiljer sig från egenrättfärdighetens gärning så att det som Anden uppenbarar gör man inte i hopp om gentjänst utan med gott sinne. Och gärningar som kommer av tron glömmer man med detsamma. Så verkar Gud i de kristna.

Paulus ansåg det nödvändigt att påminna om just det att rättfärdigheten grundar sig på tron på Herren Jesus och hans försoningsverk. Jesus Kristus har gjort och genomfört allt. Genom vår Herre Jesus Kristus har vi frid med Gud. Min frid ger jag er. Inte ger jag er så som världen ger. (Joh 14:27) Låt inte era hjärtan oroas. Ni tror på Gud, tro också på mig. (Joh. 14:1) Dessa ord sade Jesus till sina lärjungar i sitt avskedstal. Han lämnar friden till oss. Det är en ljuvlig sak att få bära Guds frid i hjärtat. Någon större skatt kan det inte finnas på denna jord än den levande tron och därigenom god samvetsfrid. Även om vi aldrig kommer undan själafiendens frestelser är det lättare att övervinna dem när vi har full tillflykt i Jesu försoningsverk.

Biktens välsignelse

Vi behöver någon gång även bikten när själafienden plågar oss återigen med någon sak och inte släpper oss fria. Vi skulle inte behöva bikta oss och bekänna våra synder till Gud eftersom han vet allt vi gör. Vi gör det för själafiendens skull, att frestelsen blir övervunnen och vi blir av med den. Detta har varit den rätta läran om bikten i vår kristendom. Via den får man inte rättfärdighet, eftersom den kommer genom tron, men det blir lättare att färdas när vi får göra det någon gång. Trons bikt är behövlig varje dag. Det gör vi när vi läser i aftonbönen: förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Nog får vi tro där att Gud förlåter oss dagens onda ord och mänskliga fel och brister. Vi får trygga oss där till nådeflodens renande kraft och lägga oss i lugn och ro. Om kärlekens bikt sade Eero Halme någon gång att det är den allra svåraste bikten, alltså när det har uppstått någon tvist med någon medmänniska och man behöver rätta till det. För vårt kött är de stegen de allra tyngsta när man sköter det ärendet. Gud har dock alltid välsignat på ett förunderligt sätt när sakerna har talats ut och de har kunnat glömmas med försoningsblodets kraft.

Frid med Gud

Har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också fått tillträde genom tron till denna nåd. Genom Jesus har vi fått tillträde till nåden. Vi har fått gå fritt till nådastolen Jesus. Han har försonat alla våra synder och hela världens synder. Han har öppnat vägen till paradiset, varifrån mänskligheten blev bortförd på grund av syndafallet. Paulus säger att tillträdet till denna nåd är genom Jesus. Vår Frälsare har utfört det tunga försoningsverket när han led i Getsemane och på Golgata för våra synders skull. Hans kärlek mot dig och mig har varit så stor att han gick till det största lidandet för vår skull. Det borttappade fåret hade hamnat så långt bort att det hade hamnat ända till helvetet och Frälsaren var tvungen att hämta det därifrån. Vi alla är borttappade får. Han har tagit oss till sin axel och fört hem, till sitt rike och sin församling där vi nu är. Vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet[1]. I den hemlängtan, i hoppet om härligheten gläder vi oss, att vi en gång når den härligheten som utses åt oss i himmelen. Mot den härligheten är vi på väg. Det är den stora dagen, den ljuvliga dagen då härligheten är inne. Guds ord upplyser oss här och ger oss gudomlig härlighet men den fullkomliga härligheten har vi en gång därframme. I det hoppet kämpar och vandrar vi på trons väg.

Hoppet bär oss

Om Pauli brev talar mycket om tron, talar den också rätt mycket om hoppet. Det är säkert behövligt att tala skilt om tron och hoppet. Tron är den genom vilken vi blir rättfärdiggjorda och i det sambandet och vid sidan om den kan då ingenting ställas. Tron är det som man hoppas på såsom det står i hebreerbrevet. Vi kristna har dock många gånger den känslan- har jag någon tro över huvudtaget? Har jag Helig Ande? Är jag längre någon kristen? Själafienden kan liksom fördunkla allting. Den visar bara misslyckanden och visar andra människor, se hur bra och flitiga de andra är och hur troende de är, men du är en sådan här. Ibland under trons vandring hamnar vi i en sådan här dal. Då är det bra att vi ändå har hoppet, och längtan efter det eviga livet, att det nog lönar sig att kämpa. Vi kommer ihåg att Gud inte glömmer bort sitt barn. Gud har kallat mig för himmelen och lämnar mig inte mitt på färden. Det är bra att hålla stadigt fast i hoppets ankare och rep så att vi under de svagaste stunderna har möjligheten att ta grepp om detta hopp.

Vi gläder oss i lidandet

Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod. Paulus tar nu lidandet som ett glädjeämne. Vi förstår att Gud tar hand om oss på många sätt. Han tillåter oss mångahanda prövningar, olika till olika personer. Någon har sjukdom, någon har ekonomiska svårigheter och någon har alla slags sorger som gäller barn och familjer. Vi kan glädja oss i dem när vi tänker att Gud har tillåtit dem och Gud kallar oss via dem närmare, kallar till sin nådefamn. Genom dem vill han visa sin kärlek till oss, för att vi skulle komma närmare Jesus, närmare korset och närmare elden som brinner i Getsemane och på Golgata. Säkert är det den stav om vilken det står i herdepsalmen att han leder oss med sin käpp och stav. Livets prövningar som Han ger är den staven.

Och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Här talas det om tålamod. Det är en sak som är svår för oss kristna. Hur kan vi bevara tålamodet med dem som vi har att göra med? Det gäller också att bevara tålamodet med oss själva när vi får prövningar och komma ihåg att Gud tar nog hand om oss. Gud ger oss alla dessa prövningar och hans syfte är att vi får mer tro och styrka genom dem.

Och hoppet sviker oss inte. Hoppet sviker oss aldrig, när vi har hoppet om det eviga livet, det hoppet att vi en gång kommer från denna sorgernas jord till den eviga glädjen och friden, dit många av våra vänner redan har gått och när nya generationer kommer, var och en i sin tur går. Men det är viktigt att vi får bära levande tro, att vi får bära frid med Gud.

Den Helige Ande ger kärleken

Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande. Då vi har fått tron har vi även fått den Helige Anden. Den har Gud utgjutit i våra hjärtan och genom den kärleken till våra nästa och till Gud. Guds kärlek mot oss har varit att Jesus har försonat våra synder, att han har betalat hela syndaskulden och återlöst oss till sina barn. Guds stora kärlek har verkat glädje, frid och kärlek i oss mot våra medmänniskor. Den verkar i all kontakt med våra medmänniskor och återspeglas i vårt trosliv. Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande. Vi tror att Gud har gett oss sin Helige Ande som hemlärare och ledare i vår troskamp. Den Helige Anden har gjort oss till levande Guds barn. Den regerar över oss och vi får känna att vi är systrar och bröder genom denne Helige Ande.

Förlåtelsen som den Helige Andes ämbete

Men den Helige Andes ämbete är också förlåtelsens ämbete så att vi kan vittna syndernas förlåtelse till varandra å Guds vägnar. Evangelisten skriver att då Jesus gav denna nycklarnas makt bakom de låsta dörrarna, andades han på lärjungarna och sade till dem: ta emot den Helige Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden. Då gav han rätten och makten att förlåta till sin församling och förband det med den Helige Ande. Detta kom i bruk på pingsten då lärjungarna blev klädda med den Helige Ande, kraften från ovan. Före det var de ännu räddhågade och kunde inte genomföra det i praktiken. Men på pingstdagen var de modiga att predika till folket att de hade dödat ärans Herre. Händelsen på pingsten var nog förunderlig, när tre tusen människor kom och frågade: Män och bröder, vad ska vi göra för att bli saliga? Då fick de svaret att låt var och en av er döpa sig och tro evangeliet. Så här startade församlingen med en stor kraft av den Helige Ande. Den församlingen har bestått under dessa årtusenden och vi tror enkelt att den Kristi församling som blev verksam på den första pingstdagen, densamma församling är samlad även här i dag. Samma Helige Andes kraft finns fortfarande och den syns i liv och som Kristi kärlek i hans församling.

När det gäller Guds folks hemlängtan, vandrar vi idag mot det att vi en gång får ärva det eviga hemmet. Vi har fått löfte om det. Saliga är de saktmodiga för de ska ärva jorden, säger Jesus. Löftet om det eviga hemmet och hemlandet är lovat till alla saktmodiga, till alla som har sin tillflykt i Jesus Kristus. Mot det är vi på väg. Må Gud bevara i oss den hemlängtan att vi orkar kämpa denna livets resa som kristna och följare av Guds ord och kämpa med trons kraft emot synden och syndens frestelser. Vi står i strid mot själafienden varje dag. Varje dag behöver vi stridsvapen men vi är lyckliga över att vi inte behöver strida ensamma. Herren Jesus är med oss och tar säkert god hand om oss. Vi får även idag vara vid god tröst och tro att våra synder är förlåtna. Vi får tro oss vara saliga av nåd och Guds barn. Även jag vill som Guds tjänare vittna till alla att tro alla synder och fel och svagheter förlåtna i Herren Jesu heliga namn och dyrbara försoningsblod. Så får vi förbli i Guds frid. Amen.

 


 

[1] Bibelöversättningen 1917: vi berömma oss i hoppet om Guds härlighet. (I texten används Reformationsbibeln.)