Predikan av Heikki Purtanen i Joutjärvi kyrka den 31 december 2016

Text Lukas 13: 10–24.

Vi har fått höra om en händelse från den tiden då Jesus var på jorden och undervisade. Evangelierna berättar mycket om Jesu gärningar men även om Hans predikningar. Det är beaktansvärt att Jesu tal och gärningar alltid stämmer överens. Om människor kan vi inte alltid säga samma sak, inte heller om oss själva, att vårt tal och våra gärningar skulle motsvara varandra. Därför är det så behövligt att påminna om att den enda rätta förebilden för en kristen är Jesus Kristus. Vi ska akta oss för så att vi inte sätter någon människa som förebild för andra vandrare, hur god denna människa än skulle vara. När vi talar om att vara förebild ser vi bara det som kan ses med ögonen. Den förebild som en människa får till med sitt eget liv eller viljestyrka eller även med trons kraft kan inte utgöra frälsningens grund för någon. Människan är full av synd från topp till tå men Jesus var ren i såväl gärningar som i tal. Därför är Han en ljuvlig förebild för varje kristen.

Jesus botar

Den upplästa berättelsen handlar om en kvinna som hade varit sjuk i arton år. Enligt Jesu eget ord var det satan som hade förorsakat sjukdomen. Synden förekommer i hur många former som helst. Var och en av oss finner i oss själva syndens rot som är egoismen. Tänker vi på problem som uppstår i familjelivet eller i människorelationer är egoismen den kraft som tar mer och mer plats. Den övervinns endast av Herren Jesus Kristus. Den här människan hade inte kunnat räta upp sin kropp på arton år. Då ser ju inte människan allt det som Gud har skapat för människan att se på. Jag får en sådan tanke att egenrättfärdigheten har fått leda denna människa in i ett sådant tillstånd. Jesus börjar nu bota den sjuka. Han ser in i hennes hjärta och säger de ljuvliga orden att du har blivit av med din sjukdom.

Det är märkvärdigt att själafienden, särskilt den egna heligheten, alltid står emot det att människan helt gratis och av Guds goda vilja får bättringen och frälsningen till sin del. Denna konflikt mellan köttet och anden fortsätter i oss alla. Vi känner dessa verkningar. Någon gång måste säkert var och en fråga om det verkligen är så att människan blir frälst genom tron allena, genom nåden allena och genom Kristus allena. Jag tror att nyckeln till detta är att man förstår att det ska ju vara precis så här. All människans egen godhet och den egna matsäcken måste ta slut. Om vi har något annat som resekost än Frälsarens nåd syns inte denna allra viktigaste sak, hur en människa blir frälst, i den klarhet i vilken den borde synas.

Fariséen dömer Jesu gärning

Helandet skedde på sabbatsdagen. Här började man undra och klandra Frälsaren och även de sjuka och säga att kom någon annan dag men inte på sabbatsdagen. Då är det inte lämpligt att bota någon. Vi ser här hur Jesu gärning verkar i en sådan människa som åtminstone delvis bygger sin frälsning på sina egna gärningar. Ur en sådan människas mun kommer ofta de allra hårdaste orden mot Frälsaren och hans lära. När fariséerna klandrade att lärjungarna åt med otvättade händer så kommer vi ihåg vad Jesus svarade. Han sade att om man äter med otvättade händer förorenar det inte människan eftersom det har sin naturliga gång i människokroppen och han sade att det som kommer in genom munnen förorenar inte människan men det som kommer ut ur munnen gör det. Må Gud bevara att vårt tal inte skulle förföra oss och dem som hör det.

I vår nuvarande situation har vi flera gånger erinrat oss hur det var när missionen började i Ingermanland. Vi for till en okänd miljö där vi såg många Ordets förkunnare från olika väckelserörelser. Jag kommer särskilt ihåg rådet av hädangångna predikanter i Lahtis om att när vi far dit för att predika ska vi komma ihåg att vi inte klandrar andra som verkar där, men vi ska berätta om den skatt som vi har fått tillägna oss själva. Vänner, vi tänker väl så att så här gör vi nu också. Vi vill förkunna det som vi tror på, vem vi tar vår tillflykt till och av vem vi har fått allt.

Den botade tackar Jesus

Jesu ord och tron botade denna människa från sjukdomen. Vad var det som började ske då? Denna människa började tacka Gud. Det är helt säkert att hon inte längre såg på jorden utan på himmelen. Vi tror att hon började se Kristi klara ansikte. Därför behöver man predika till oss om Jesus, kära vänner, fastän någon klagar att ni predikar så mycket om Kristus. Om dessa röster hörs så måste vi predika ännu mer om vår Frälsare, honom som vi har fått som en hel och fullkomlig Återlösare och Förbarmare. Evangeliet är det glada budskapet om Jesus Kristus. Då får vi som syndare tillägna oss honom och vi känner att vi behöver Frälsaren som förlåter alla mina synder. Det är den rätta kärleken till Jesus. Vi måste absolut med Guds ord avvisa allt som i det minsta vill ta bort Frälsarens fullkomliga nåd och förlåtelse.

En kristens liv och Guds bud

Men vi måste också med Guds ord stå emot alla de fenomen som vi nu ser i världen och som vi också ser i kyrkan. Vi vill vara kyrkans medlemmar och vi vill vara där som ljus och salt. Det kräver mod av oss alla men vi har vår trygghet i Guds ord. Paulus upplyser kortfattat hur vi ska leva i denna värld. Han säger: skicken eder icke efter denna tidsålders väsende. Det finns skäl att betona ordet skicken. Vi kan och vill inte bygga något förunderligt samfund av heliga till vilket inga andra skulle komma än vi, i vilka inte skulle finnas syndens verkningar eller någon ondska. När vi lever i detta samhälle finns en stor fara för varje kristen att vi så småningom anpassar oss till allt det som finns i världen och även till det som är fel och synd enligt Guds ord. Därför må Gud låta predikanterna bestraffa synden vid namn efter sina gåvor. I Guds rike har man inte döljt det som är synd utan det har man öppet predikat om när Gud har gett ord till det. Om vi inte vet vad som är synd så ska vi läsa tio Guds bud. Där anger Gud sin heliga vilja, hur vi ska leva med varandra och förhålla oss till Gud och hans ord. En rätt troende är nöjd med att Gud har gett de tio buden. Men den som inte nöjer sig med det kan hitta på flera. Och den som tänker att något av buden inte behövs tar bort något av dem. Det beror på hurdan dragningskraft en människa har till någon synd. Den egenskapen har ju varje människa att när hon känner dragning till en speciell synd börjar hon göra den som mindre farlig i sitt inre. Därför måste man varna för saker som utgör en fara.

När man predikar bättring och syndernas förlåtelse på rätt sätt, alltså i evangeliets ande, så verkar det så mycket att en människa som det träffar börjar göra bättring från synden och får kraft till det. Då trycks man inte ut utan dras in. Guds ord, evangeliet som innehåller bättringspredikan och predikan om syndernas förlåtelse, är sådant i sin karaktär att det drar och vädjar. Det är behövligt att ge råd när Gud uppenbarar någon fara för synd. Det räcker inte att konstatera härifrån att det och det är synd och att det är farligt men det är behövligt och rätt att förklara varför det är farligt och varför det är synd. Ordet synd innehåller så mycket att aposteln säger att ni har dött på grund av synder och överträdelser. Vi ska tänka på hur farligt det är att säga att en sak är synd som egentligen inte är synd eftersom döden ligger under syndens namn. Men vi behöver få varningar jämt om många saker.

Lagandan

När Jesus berättar liknelsen säger han att löser icke var och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder den bort för att vattna den. Han kallar den som sade emot honom för en skrymtare. Här har vi framför oss en sak att den som vill sätta sin tillit till sina egna gärningar, att man har lytt råd och hållit allt Guds ord som ingen ändå förmår så följer inget annat av det här än att människan blir en skrymtare. Av en skrymtares mun kommer hårda ord med vilka han dömer andra. Kanske liknar det litet Laestadius ord om att man kastar andra in i en gryta och står själv på locket. Sådant beteende hör dock inte till dem som lever under Guds nåd. Alla säger ju att jag lever av nåd men många gånger hör man lagiskhet av människans tal. Man får leva så enkelt liv som man än vill och kan. Det är helt tillåtet men om man börjar bygga himlavägen på det och sedan kräver det av andra följer det inget gott därav, varken för en själv eller för församlingen.

Det är bra för var och en att läsa någon gång om Luthers erfarenheter. Ingen av oss har arbetat nära på lika mycket för att nå saligheten än Martin Luther men därifrån följde endast hat mot Guds rättfärdighet när den var så krävande att ingenting räckte till. Men när Luther fann nåden och fick tro att just för mig Martin Luther har Herren Jesus Kristus lidit allt, försonat mina synder och försonat den rättfärdiga Gud med mig började han älska ordet Guds rättfärdighet. Jag skulle önska och även tro att vi här var och en vill älska det ordet, Guds rättfärdighet, tillägnad med tron utan någon egen gärning. Luther beskriver hurdan människans egen strävan är att komma till himmelen med goda gärningar eller ett fromt liv. Han säger att det liknar ett hästlass fullt av ärtbaljor utan en enda ärta. Det här är människans förhållande till frälsningen om vi vill komma till himlen med egna gärningar. Det är en så allvarlig fråga att vi måste någon gång undervisa oss själva och varandra särskilt för att vi skulle förbli i en nykter tro.

Hurdan är församlingen

Sedan börjar Jesus tala med liknelser. Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid? Jesus talar här om sig själv. Han har berett frälsningen med sitt lidande, sin död och sin uppståndelse och även grundat en färdig församling här på jorden. Den har blivit nedtagen från himlen eller från ovan hit till jorden såsom det står i hebreerbrevet. Det är mycket viktigt att vi är med i Kristi församling, alltså Kristi kyrka. Vi talar ofta att vi får vara med i denna kristendom. Det är sant, men det är mycket viktigt att vara med i Kristi kyrka och i Hans egen församling.

När jag tänkte på detta tillfälle i Lahtis och när frågan om församlingen särskilt kom i tankarna så tog jag en kopia av katekesen[1]. Om det passar läser jag till er några ställen där det står om denna sak. Här frågar man vad som förstås med församlingen eller kyrkan. Katekesen svarar: Härmed förstås menigheten och folket, som Kristi tro bekänna. Alltså folket som bekänner Kristi tro.

Sedan står det en fråga: ”Varför kallas denna kyrka En?” Icke därför att allenast en hop folk i världen på visst rum finnas församlade till att höra Guds ord, utan för det, att en och samma Ande är, som undervisar dem, var de än äro; och att de hava en Gud, ett dop, en återlösare, en tro, enahanda hopp och bekännelse. Så här undervisar katekesen och jag tror att vi är helt överens.

Sedan kommer en viktig fråga: Varför kallas hon Helig? Därför, att Kristus haver henne helgat i sitt blod, och hon tjänar Gud i helighet och rättfärdighet, den Helige Ande avsöndrar ock henne ifrån det som syndigt och orent är, gör henne genom ordet och sakramenten helig, och tillägnar henne Kristi helgelse. Alltså Kristi helgelse är den kraften att församlingen kan kallas helig.

Varför kallas hon Allmännelig? För den allmänneliga tron och läran, som hon bekänner; så ock därför att hon intet är bunden till något visst rum, tid eller personer, utan är utspridd kring hela världen. Vi vill väl tro även detta eftersom det är frågan om vad Gud gör och verkar. Skulle det vara frågan om vad människan gör vore allt det ofullkomligt även idag. Men allt står i Guds händer och under makten av Guds Helige Ande.

Sedan följer en fråga och ett svar: Var finnes då denna heliga och kristliga kyrka? Uti all rum, där Guds ord predikas rent och klart, och de heliga sakramenten efter Kristi ord och instiftelse utdelas, ja allestädes, där Kristi namn i en rätt tro åkallas. Alltså i den rätta tron som Gud har gett och som är densamma som Jesu Kristi tro. Enligt Pauli ord är varje kristen som tror på Kristus innesluten i denna Herren Jesu Kristi tro. Varför har denna tro på Kristus betonats så mycket i den heliga Skriften? Därför att han var lydig in i det sista. Vi kristna ska komma ihåg att vi ska vara lydiga mot Guds ord men vi ska aldrig göra det misstaget att tro att vi kunde ärva Guds rike genom vår egen lydnad. Men när vi, som misslyckade och efter att till och med ha övergett många Guds ords råd, tror att Jesus Kristus har varit lydig intill döden så är du och jag är delaktiga i denna hans tro, alltså där Kristi namn ropas till hjälp i den rätta tron. Det är viktigt att komma ihåg och tro att det är just det som behövs. Med inbillad tro eller självbyggd tro eller själv tagen tro åstadkommer man inget annat än att man bedrar sig själv och även andra. Det behövs en rätt tro som är given av Gud, en tro på hans ende Son. Det är ju det som det är frågan om här. Så här tror man i Kristi församling.

De heligas samfund

Här finns ännu en fråga: Vad är de heligas samfund? Alla kristnas gemenskap, som äro lika delaktiga av Guds nådelöfte; enhälliga i tron, kärleken och hoppet, och äro rätta lemmar uti Kristi andliga lekamen, dem Gud allena ser och känner.

Där definieras hurdan och var Kristi församling eller kyrka är. Jesus undervisar även i dessa liknelser hur man blir delaktig i denna församling. Det är sant, som han säger, att det finns många som strävar efter men få som kan be och sträva på ett rätt sätt. Någon gång uppstår frågan och man blir lite missnöjd, varför öppnar Gud det för få men inte för alla när det ändå erbjuds till hela världen. För en vecka sedan firade vi jul och läste upp julevangeliet i hemmet. Vi kommer väl ihåg vad änglarna förkunnade. De sade att detta skall vederfaras allt folket. Då uppfylldes löftet som gavs på syndafallets dag då det första evangeliet predikades, löftet om kvinnans säd som skall söndertrampa ormens huvud.

Gud har låtit förkunna detta evangeliets löfte så att budskapet har gått vidare. Paulus fäster särskild uppmärksamhet på hur människan blir frälst. Må det vara före allt annat även i våra predikningar och vår tro. Aposteln erinrar sig över hur Israels folk gav sig iväg från Egypten mot det utlovade landet och hur Gud gav sin lag på Sinai berg. Han påminner dock att löftet var 420 år äldre än lagen som precis hade givits. Löftet hade givits åt Abraham. Han blev prövad på ett sådant sätt att ingen far eller mor har blivit prövad så. Abraham fick den önskade sonen Isak fastän de redan var gamla och hade tappat hoppet. Sara sade att hon är så torr att det inte är möjligt. Men när Gud gav löftet så fick de en son. Sedan satte Gud Abrahams tro på prov och gav en order: Ta sonen och tjänstefolket och ved och offra din son åt mig. Bibeln berättar inte att Abraham ens skulle ha frågat något utan han gjorde efter Guds bud. På grund av denna tro räknade Gud Abraham rättfärdig. En sådan här händelse har skrivits ner i den heliga Skriften för oss till tröst, undervisning och påminnelse.

Guds rike är som ett senapskorn

Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid? Han talar här att det är som ett senapskorn som människan tog och lade ned i sin trädgård. Ett senapskorn är ett litet korn men såsom i allt Guds skapelseverk innehåller det liv. Människan gör döda ting som inte förnimmer, inte upplever, inte känner glädje eller sorg. Men människan som Gud har skapat känner och när människan känner betyder det att hon lever. I allt som Gud skapar finns liv, även i det allra minsta kornet. Vi tror att han jämför senapskornet här med Guds ord. När han sade att människan tog det så tror vi att han avser sig själv. Han lade ned det i sin egen trädgård. Där växte det till ett stort träd och himmelens fåglar byggde sina nästen på dess grenar. Vi tror att detta stora träd är evangeliet, det är ordet och budskapet om Kristus. Den som tror det, hans tro når ända till himmelen, alltså till frälsningsvissheten. Får vi tro säkert att vi kommer till himlen? Vi får tro att detta träd har vuxit så stort för mig och dig att det når ända till ärans himmel. Och himmelens fåglar, alltså du och jag, får vila och såsom bygga nästen på grenarna av detta Kristus-träd. Detta är livets träd och vårt hopp är i detta livets träd, i Jesus Kristus. Han själv säger i liknelsen om vinträdet att jag är det sanna vinträdet och ni är grenarna. Varje människa, god eller ond, är satt och inympad i det här sanna vinträdet. Men som Jesus säger är inte alla grenarna levande, alla är inte färska. Vi förstår att en torr gren inte bär frukt men en fruktsam gren som får sin kraft av livets träd ger goda frukter. Sådant här är Guds ord.

Guds ord behöver tid. För tio–femton år sedan fick vi frågan om det ännu finns sådana som tror såsom Iisakki Saranpää på Kurikka trodde. Vi svarade att det finns sådana troende och hon ville få besök. Denna äldre kvinna kom ihåg att när hon var en liten flicka så talade Iisakki Saranpää till henne, påminde om Guds nåd och om att vi ska få våra synder förlåtna. Han hade inte sagt desto mer men ordet var sått i den unga flickas hjärta. Och när tiden kom hade över 60 år gått och så kom skördetiden. När man gick till denna människa så frågade hon först om Guds nåd hör till en så stor syndare. Och hon fick svaret att det gör den. Hon trodde evangeliet och den tron ledde till himmelriket.

Ingen av oss vill att vi inte skulle komma fram. Vi har nog en sådan tanke att jag en gång skulle komma till himmelen. Vi vet inte vår dag men vi kan vänta på den lugnt när vi har vår tillflykt i detta sanna och enda vinträd. När vi hålls i honom genom tron så får vi också kraft till att leva. Då växer vi inte bara som blommor och blad men i oss mognar frukterna som våra närmaste behöver. Den bästa frukten som vi har när vi tror ända till slutet är en salig död. Vi är lyckliga över dem som har fått gå härifrån.

Guds rike är likt en surdeg

Sedan ställer Han en fråga: Vad skall jag likna Guds rike vid? Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat. Guds rikes kraft är inte i människor och inte heller i ord fastän det skulle finnas hur många som helst av dem. Men kraften är i Guds ord och den kraften är den Helige Andes kraft. Utan den Helige Ande sker ingenting som skulle bli Gud till ära och till människans bästa och henne till skydd. Kvinnan, alltså församlingen, har tagit denna surdeg. Församlingen har klätts upp med den Helige Ande på pingstdagen. Jesus har gett löftet om den gode Helige Ande att han påminner eder om allt som jag har sagt.

När vi läser den heliga Skrift tror vi att det är ett fullkomligt Guds ord. Vem är det som har skrivit den? Det är nog människor som har skrivit upp den men den Helige Ande har gett budskapet. Människan har under tidens gång skrivit ner det heliga Ordet som Gud har uppenbarat. När Gutenbergs bröder uppfann boktryckarkonsten i Tyskland så var det ju en besynnerlig sak i början. Jag har en minnesbild att jag har läst att några tyckte att det var ett klart tecken på världens slut. Men låt oss tänka på vilken stor välsignelse det har blivit att Skriften finns på folks eget modersmål. När Luther översatte Skriften till tyska gick han på torg och marknader och lyssnade på vilka ord människor använder och hur de uttrycker olika saker. Det var nödvändigt att Skriften kunde förstås på folkets eget språk. Men den allra viktigaste frågan är dock att Gud öppnar sitt skrivna ord i den Helige Andes ljus. Och när vi talar om den Helige Ande och hans uppenbarelse, kan vi då tänka på något annat än att den är bunden till det heliga Guds ord?

Blandar in i tre skäppor mjöl. Det finns väl flera rätta tankar om vad detta betyder. Vi vet ju att det har funnits olika tider under människosläktets historia från skapelsen till syndafloden, Kristi födelse och tiden efter det. Men hur har alla dessa människor som levt under olika tider blivit saliga? Inte genom något annat än tron på Jesus Kristus, först med tron på bara löftet som Gud hade gett. När det gäller Gud så får vi tro såsom Skriften säger, att Gud aldrig ljuger. När han hade gett löftet om kvinnans säd och när tiden var inne föddes Han för att återlösa dem som är under lagen, alltså dig och mig. Igen måste vi återkomma till det att om vi inte hade gåvorättfärdigheten som Kristus har förtjänat och gett skulle ingen bli frälst, ingen. Jag vill tro att dessa tre skäppor mjöl har alla med Frälsaren att göra och att han uttrycker här händelserna och kraften av sitt lidande, död och uppståndelse. Kvinnan eller församlingen eller predikanterna kan inte förkunna eller tillägna saligheten genom annat än det som Frälsaren har gjort, nämligen hans lidande, död och uppståndelse. Salighet finns ingen annanstans än i kraften av denna förkunnelse.

Hur kan en människa då bli väckt? Det är också en förmåga och Guds gåva som har getts till somliga. Jag kan berätta en berättelse om en predikant. Han beskrev sig själv att han på den tiden var en hård predikant. Han var en bra predikant. Han sade att han en gång såg en människa och han såg redan på det yttre att ett sådant liv inte leder till något gott. Han hann tänka att han skulle säga att med ett sådant liv hamnar du i helvetet. Men han berättade att de orden inte kom ur hans mun men han fick andra ord och sade så här: Har du någonsin tänkt hur mycket Frälsaren har fått lida även för dina synder? Och detta ord gick in i människans hjärta.

Har vi tänkt på hur mycket han har fått lida för att jag får vara fri, att jag får vara ren, att jag får se upp till himlen så att jorden lämnas en gång såsom en liten boll under fötterna och allt av Guds nåd allena. Men med dessa erfarenheter ska vi inte glömma bort att till oss hör också ett heligt liv, vandring efter Guds ord så mycket som Han ger oss kraft. Tacka Gud för att vårt samvete är fritt, men kom ihåg att köttet ska vara underdånig den nya människan. Därför får inte kampen och striden vara främmande. Det måste höra till vårt dagliga liv men i full delaktighet av nåden. Han har blandat det så länge att allt har blivit syrat, alltså denna fullkomliga lära om Kristi rättfärdighet och nåd har blivit framställd så att det inte har funnits någonting som inte skulle vara uppfyllt för oss. Sedan kommer ännu en fråga.

Är det allenast få som bliva frälsta.

Det här har alltid intresserat folk. Det har varit en sådan sak med vilken några har dragit gränser eller några har öppnat och man har inte alltid brytt sig om vad Guds son säger om denna sak. I uppenbarelseboken berättas att Johannes såg en stor vitklädd skara som ingen kunde räkna hur många de var. Man har också tänkt någon gång att Johannes såg de små barnen där. Men det står inte i Bibeln. Om det vore så skulle det väl stå där att de var barn. Men vi tror att där har funnits en stor mängd av dem som har trott ända till den sista stunden, deras tro har räckt till i dödsstunden och de har sedan kommit runt tronen klädda i vita kläder, fått palmer i handen och sjunger en ny psalm. Är de få? Jesus svarar: Kämpen för att komma in genom den trånga dörren: ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det. Vi talade nyss om församlingen eller Kristi kyrka med stöd av katekesen som grundar sig på Skriften, alltså det uppenbarade Guds ord. Här vill Jesus ställa allt i rätt ordning. När man frågar om de är få som blir frälsta, gäller det väl mer församlingsläran. Man kan dock inte gå in i denna fråga med den i spetsen och Jesus svarar inte heller såsom den som frågade kanske ville. Men Jesus svarar med en lärdom som gäller läran om rättfärdiggörelsen: Kämpen för att komma in genom den trånga dörren. Den trånga dörren, porten, är enligt Luthers undervisning tron på Herren Jesus Kristus. När vi talar om tron, rättfärdiggörelsen och församlingen kommer vi inte in i Guds församling på något annat sätt än att genom den trånga porten, som är tron på Jesus Kristus.

I liknelsen om fårahuset säger Jesus de klara orden att den som går in genom dörren blir salig. Vad finns det mer att säga om det? Vi ska tro vad Jesus säger. Den som går in genom dörren blir salig, och han fortsätter att han skall gå in och han skall gå ut och han skall finna bete. Alla de som har kommit in i Kristi rike genom denna erfarenhet med den trånga porten har funnit varandras hjärta och de är de kristnas kristna. De förenas inte av något krav, tron på det där eller det här utan de förenas av reningen i Jesu Kristi försoningsblod. Och när porten är så trång som den är så kan vi säga att det är pånyttfödelsens stund på det sättet att en människa har blivit syndare och vill ha nåden. Vi har blivit döpta i dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn och det räcker säkert eftersom vi har Jesu egna ord om det. Men när var och en av oss har brutit dopets förbund, så finns det någon stund och tid i vårt liv då Gud har väckt samvetet, så att vi som syndare, efter att ha brutit mot Guds bud och hans vilja och mot vår nästa, måste tro att jag har min fullkomliga tillflykt i Frälsarens nåd och förtjänst och i hans sår.

Det är en märklig födelsestund när man blir förd genom den trånga porten. Man kläs av inte endast synderna utan också alla goda gärningar med vilka man har trott att man kommer till himmelen. Detta barn föds såsom ett barn av en naturlig moder. Det har inga kläder. Det har inte vi heller. I den stunden blir vi avklädda allt såväl gott som ont men vi blir påklädda med Kristi rättfärdighets-klädnad. Så här kommer vi in i Guds rike. Och det har för somliga inte skett bara en gång. Om du och jag rannsakar oss själva, har vi haft trånga tider? Har det funnits trånga ställen i livet när man har känt att nu har jag hamnat igen i den där synden? Ändå får jag tro och jag är tvungen att tro att jag trots allt är ett Guds barn. Andra upplever och förstår inte detta än sådana vars hjärtan Kristus har fått förkrossas och vars hjärtan Kristus har fått bota igen.

Låt oss därför också idag vara glada över att vårt hjärta har blivit förkrossat när vi har skådat Frälsarens plågor. Låt oss vara glada över att han har uppenbarat sig i våra hjärtan fastän vi kanske själva har låst det med våra tvivel och med att känna all slags mänsklighet och synd. Men Jesus har uppenbarat sig bakom de lykta dörrarna. Minns du vad han har sagt till dig när han har kommit in i ditt hjärtas rum? Har han sagt: Du usla, har du fallit igen, har du gjort det och det igen? Ingenting sådant har man hört utan han har svarat till dig: nåde vare med dig och frid. Luther säger att hela den kristna läran finns här.

Jag vill önska er vänner idag och under det kommande året att vi skulle få känna kraften av hans försoningsblod, den friden i våra samveten som han allena kan ge. Må vi be om det och må vi känna oss trygga idag. Jag vill vittna och predika till var och en som känner omöjlighet till en sådan Guds nåd att just du är möjlig att ta emot den. Var vid god tröst vänner. Vi har lov att be om förlåtelse och predika synderna förlåtna för varandra. Vi har lov att gå till varandras hals när vi vill höra att tro min broder, tro min syster alla dina synder förlåtna i Jesu heliga namn och i hans dyra försoningsblod. Men också när vi inte orkar göra det får vi tro där vi är att mina synder är förlåtna. Därför var vid god tröst, välsignade och tröstade med Guds nåd och hans evinnerliga frid. Amen.

[1] Martin Luthers Lilla katekes och biskop Olaus Svebilius förklaring.