Om församlingsläran

I trosbekännelsen bekänner vi: ”Jag tror en helig, allmännelig kyrka. Luther förklarar dess innehåll så här: ”Jag tror, att här på jorden, hur långt den än sträcker sig, finns inte mer än en helig, allmännelig, kristlig kyrka, som inte är något annat än de heligas, frommas, troende människors gemenskap.” Och på ett annat ställe: ”Denna gemenskap eller hop omfattar alla de, som lever i en rätt tro, hopp och kärlek; alltså kristendomens väsen, liv och natur är inte en kroppslig gemenskap utan hjärtans gemenskap i en gemensam tro, liksom Paulus säger i Ef. 4: ett dop, en tro, en Herre.’” – – ”Kyrkan har alltid funnits, även under kyrkans djupaste förfall. Även om villoandar eller påven skulle vara i makt, bara Guds ord är närvarande.” Jesus lovade också, att ”jag är med eder alla dagar intill tidens ände”. Jesus beskriver sin hop som får, som hör hans röst, och å andra sidan som grenar, som förblir i honom, Kristus. Det är fråga om en personlig hjärtats tro. Därigenom uppstår och förblir gemenskapen emellan de kristna.

Enligt katekesen så är församlingen den, dit den Helige Ande kallar och samlar oss och var Han helgar oss, bevarar oss i den rätta tron och varje dag förlåter mig och varje troende alla våra synder obegränsat.

Församlingen igenkännes av sina tecken. Vår lärofader säger: ”Det viktigaste kännetecknet är att Guds heliga ord förkunnas. Därefter följer dopet, nattvarden, nycklarna, så att man inbjuder församlingens ledare att förkunna Ordet och att ta hand om sakramenten, att man ber offentligt och prisar Gud, och sist ’det heliga korset’, dvs. lidandet som blir Jesu efterföljares del.” – ”Tecknet är nödvändigt, och vi har ju det, nämligen dopet, brödet och framför allt evangeliet. Dessa är en kristens tre symboler, tecken eller kännetecken. Var du ser dopet, brödet och evangeliet närvarande – oansett, var det finns och vilka personer som är där med – skall du inte tvivla om, att kyrkan finns där. I dessa tre tecken vill Kristus vara en med oss, så som det står i Ef. 4:5: en tro, ett dop, en Herre. Där du däremot ser, att evangeliet inte finns, otvivelaktigt så finns där inte heller kyrkan, även om man där döper och avnjuter altarets sakrament. – – Evangeliet är nämligen framför både bröd och dop, kyrkans enda, säkraste och viktigaste kännetecken. Enbart genom evangeliet befruktas, formas, närs, uppfostras, lärs, vakas, rustas, dekoreras, förstärks beväpnas och uppehålls. Kortfattat: hela kyrkas liv och väsen står i Guds ord.”

Församlingen är dock dold. Redan Jesus sade åt fariséerna: ’Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det.’ Ty se, Guds rike är invärtes i eder (Lukas 17:20-21). Luther uttrycker detta så här: ”Detta ställe: ’Jag tror den heliga kyrkan’ är likaväl ett tronsstycke som alla andra. Av den orsaken kan det naturliga förnuftet inte se den, även om den skulle sätta alla sina glasögon på näsan. Djävulen kan täcka den med förolämpningar, förargelser och spridningar, så att du kunde förarga dig med den. Gud kan också täcka den med tvist och svaghet, så att du blir galen och fäller falska dom. Kristenheten skall inte igenkännas med ögat utan med tron, och tron har något att göra med sådant, som man inte kan se (Hebr. 11:1).” Enbart Gud kan säga en riktig dom.

Vad tänkte man om detta i början av denna väckelse? Då följde man Bibels och Luthers linje. Laestadius ansåg, att var det finns väckelse, där finns det levande kristendom. Därför försvarade han även andra väckelser, medan Raattamaa skrev ofta därom hur han hoppades att alla väckelser skulle förenas, och då det finns en likadan surdeg i alla fat, bagarna skall blanda den till en deg. Han varnar för att döma andra väckta men istället att inställa sig med kärlek mot dem, ”eftersom de är också Jesu lärjungar”.