Om Jerusalems församling och den andliga regeringen

Då man talar om den andliga regeringen, så har man ofta menat en sådan ordning, där de lokala predikanterna beslutar lokalt, vid behov vänder de sig till sändemännen och om man inte finner en lösning så vänder man sig till Lappmarkens äldste, som säger de avgörande orden. Här hänvisar man till församlingen i Jerusalem och till dess äldstes ställning. Man säger att alltid då det uppstod problem i kristendomen, så vände man sig till de äldste i Jerusalem. Detta tolkas nu som att man med dessa frågor vänder sig till Lappmarkens äldste. Låt oss granska med Bibeln som grund, vad som hände under apostlarnas möte och hur församlingen i Jerusalem utveckaleds.

Apostlarnas möte

Jerusalem var de kristnas moderförsamling och i begynnelsen den kristna kyrkans centrum.  Gemenskapen mellan de kristna och Jerusalems församling samt apostlarna var stark. Som exempel  apostlarnas möte som hölls i Jerusalem (Ap.g. 15; Gal. 2). Man samlades runt en grundläggande fråga. Bland de judiska kristna hade frågan huruvida de omvända hedningarna skulle följa Moses lag och låta omskära sig. Beroende på svaret kunde man dela gemensam kärleksmåltid och avnjuta en gemensam nattvard, alltså frågan var den kristnas församlingens gemenskap.

Efter en lång diskussion och tvister textade Jakob, Jesus bror, ett gemensamt svar. Enligt det omfattar inte Moses lag hedningarna, men dessa bör beakta de judiska uppfattningarna för kärlekens skull. I beslutet använder man ordformen: Vi och den Helige Anden har sett. Den Helige Andes närvaro rådde säkert i mötet. Vidare hade Petrus, av Gud, fått en uppenbarelse om rena och orena djur. I själva verket så bekräftade mötet det som tidigare lärts. Beslutet tjänade den kristna gemenskapen, då det inte krävde samma yttre förfarande bland hedningarna och de judiska kristna.

Utvecklingen av Jerusalems församling

Den starka inledningen av Jerusalems församling varade över 20 år. Allteftersom lämnade apostlarna Jerusalem för att ge sig ut i olika riktningar, enligt missionsbefallningen. Det lämnades dock en lokal ledning i församlingen, de äldste. Jakob, Herrens bror, var den viktigaste av dem. Läget började förändras, då en stor skara lagfanatiker hade kommit till tro. De höll fortfarande fast i lagen (Ap. G. 21:20). Vissa utav dem kritiserade på olika håll offentligt Paulus fria evangelium och den kristendom som frigorts från Mose lag, så som det berättas i Galaterbrevet och i andra brev. Från Jerusalem började det komma motsägande budskap.

Jerusalems betydelse tog slut då Jakob gick martyrdöden tillmötes och då Jerusalem förgjordes. Församlingen upphörde. Kristendomens tyngdpunkt förflyttades till Antiochia och Mindre Asien. Någon klar central ledning fanns inte längre och det fanns heller inget behov för detta. Den gemensamma tro och trosbekännelse höll ihop kyrkan. De äldste eller biskoparna vårdade församlingarna. Stora frågor togs upp i kyrkorådet, som hölls på olika platser. Så fortgick det i hundratals år, till dess att Roms biskop, eller påven, började kräva att han skulle vara huvudman för hela kyrkan. I kyrkan i Rom fick han till slut sin vilja igenom. Han trodde sig vara som Petrus, Kristi ställföreträdare och Rom kom att bli kyrkans bestående centrum.

Är det då sant att man alltid vände sig till Jerusalem och de äldste då man hade tvister i församlingarna? Det nämda mötet var en engångsföreteelse och i Nya Testamentet återges inga andra liknande händelser och inte heller läran om att man skulle handla på detta sätt framöver.

Vem har då den slutliga auktoriteten?

Jesu lärjungar hade till en början ett speciellt inflytande. De var Jesus utvalda. De hade hört Jesus undervisa och de hade bevittnat Hans död och uppståndelse. Även Paulus hedrade Apostolerna, men påpekade i Galaterbrevet (2:6) Och vad angår dem som ansågos något vara — hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen. Inte ens de kunde endast med sin ställning fatta beslut om trosfrågor. Guds ord och den Helige Ande var auktoriteten. Det framkommer också då Paulus tillrättavisade Petrus i Antiokia och på vilket sätt Petrus tar emot detta. En gemensam lära och andens band är dock viktiga.

Petrus ämbete är inte den klippa, som man bygger på. Inom lutheranismen har man alltid trott att klippan är Petrus bekännelse: ”Du är Kristus, Den levande Gudens Son”. Luther betonar i förklaringen av Galaterbrevet, att apostelns namn inte ger honom någon andlig auktoritet. Förutom Paulus ord så hade Luther klart framför sig kyrkohistoriens givna lära. Från Petrus apostoliska uppgift, utvecklades påvedömet och Jerusalem ersattes av Rom. Idén om ett permanent högkvarter för kristendomen stöds inte av Guds ord och återfinns inte i kyrkohistorien . Tron är inte bunden till en plats eller personer.

Vad är då en andlig regering, eller vem har då den högsta auktoriteten? Nya Testamentet styrker, att endast Kristus kan vara församlingens huvud Ef. 4:15; Kol 1:18; 2:10). Han regerar med sitt ord, alltså en lära som är förankrad i Bibelns ord och med hjälp av den Helige Anden. Detta är den bibliska regeringsformen. Andra regeringsformer är av människan. De har sin plats, men i andliga frågor har de ingen beslutanderätt. Ingen kan därför tala i den Helige Andes Namn om det inte stärks av Guds ord. I församlingen finns ingen överhet i trosfrågor. Alla är bröder och systrar och huvudet, Kristus, regerar (Mat. 23: 8-10). Människor och församlingen kan missta sig och vilseledas. Guds ord leder tillbaka till den rätta vägen, om man är lydig till ordet.