En kropp, en Ande, en Herre och en tro

15.10.2017

Predikan av Aulis Ansaharju i Tuulos församlingscenter den 2 april 2017. Text: Efesierbrevet kapitel 4

Vi har hört ett mycket bekant stycke i Skriften ur Pauli brev till efesierna. Många kan detta säkert nästan utantill. Det finns många viktiga saker här. Paulus skriver detta i fångenskap i Rom där han tillbringade sina sista levnadsår. Vi kommer ihåg från Apostlagärningarna hur han efter sin tredje missionsresa gick till Jerusalem och hade en viktig orsak till det. Han gick dit för att föra en penninggåva, som han hade samlat under sina resor för de fattiga i Jerusalem, såsom han hade lovat. I Jerusalem gick han sedan till templet och som jude hade han förstås full rättighet att göra det. Men det fanns folk där som kände igen honom och angav honom, denne Saulus som de tyckte var avfällingsfariséen. Efter olika skeden blev han anhållen och fördes först till Kesarea där områdets regent höll honom i fångenskap och förhörde honom. I Apostlagärningarna finns flera långa tal av Paulus som han höll under dessa skeden. I alla tal förkunnar han modigt den uppståndne Kristus. Han vädjade till sitt medborgarskap i romerska riket och fick ett beslut att hans ärende ska undersökas i Rom. Så for han på den långa resan som blev det första sjöäventyret antecknat i historien. Det lönar sig att läsa om det i Skriften. Det är fullt av olika skeden och även spänning. Till slut, efter resan som tog månader under vintertid, ankommer han till Rom. Han hade rätt fria förhållanden där. Han hade en egen bostad och fick ta emot gäster och han skrev brev därifrån såsom detta efesierbrev.

Församlingen i Efesus var mycket bekant för honom. Han hade tillbringat över två år där under sin tredje missionsresa. Först undervisade han i synagogan men han kom i strid med synagogans ledare och därefter undervisade han nästan två år i den så kallade Tyrannosskolan. Där lärde många efesier och folk från andra församlingar i mindre Asien känna honom och läran som han förkunnade.

Vandring värdigt kallelsen

Efesierbrevet är ett brev som har sänts speciellt till församlingen och i detta fjärde kapitel är de kristnas enhet ett särskilt tema. Vi minns ju hur Jesus bad i sin översteprästerliga bön på skärtorsdagen att ni skulle vara förenade till ett. Paulus förklarar nu hur han förstår denna Jesu bön: att ni skulle vara förenade till ett. Han inleder detta kapitel: Så förmanar jag nu er, jag som är en fånge i Herren, att vandra värdigt den kallelse varmed ni har blivit kallade. Han vädjar till den kallelse som efesierna hade fått och som även vi har fått. Det är den kallelse som vi har fått av Gud, att följa Herren Jesus. För de flesta av oss har denna kallelse blivit tryckt till hjärtat redan i barndomshemmet när Guds ord har talats till oss. Vi har förts till de kristnas sammankomster och vi har fått lära oss om synden och nåden. Var och en av oss har i något skede under barndomen eller ungdomen för första gången verkligen fått tro att mina synder är förlåtna för Jesu skull och jag får vara ett Guds barn. Han talar om kallelsens värde och visar att det är en dyrbar kallelse. Det dyrbaraste som kan hända en människa är att man får en riktigt personlig kallelse djupt i hjärtat att bli Jesu efterföljare. Han talar här att den kallelsen förpliktar oss att vandra värdigt.

När han talar om vad som är en passande vandring säger han i den andra versen: med all ödmjukhet och saktmodighet, med tålamod, så att ni i kärlek har fördrag med varandra. När Jesus sade ”att ni skulle vara förenade till ett” ingick däri säkert att ni har kärlek mellan varandra, respekterar varandra i saktmod, tålamod och ödmjukhet och är som tjänare för varandra, inte så att ni vill vara varandras förmän, kommendanter och rådgivare, utan uttryckligen tjänare för varandra. Jesus gav ju ett konkret exempel på detta på skärtorsdagen när Han tvättade lärjungarnas fötter och uppmanade dem att göra detsamma för varandra.

 

 

Andens enhet i församlingen

Gör allt för att bevara Andens enhet genom fridens band. Vi har ofta fått förklarat om detta ställe att fridens band är kärleken. Där går man tillbaka till Jesu ord att därav känner man igen er som mina lärjungar att ni håller kärleken mellan varandra. Därefter börjar han förklara djupare vad det är som förenar kristna. Han säger att en kropp och en Ande, så som ni också har blivit kallade till ett hopp, vid er kallelse. Alltså en kropp. Och med kroppen menas församlingen. Här gäller det alltså den församling som Jesus Kristus grundade på jorden. Grundorden har ljudit på påskdagen bakom de låsta dörrarna när Jesus uppenbarade sig för sina sorgsna lärjungar. De var verkligen bakom sitt hjärtas låsta dörr när Han uppenbarade sig och sade: frid vare med er. Luther förklarar dessa ord och säger att i dessa ord finns hela evangeliet. När han tillönskar sin frid till lärjungarna finns där även vittnesbördet om syndernas förlåtelse. Efter det sägs det att lärjungarna blev glada fast de ännu hade svårt att tro då. Denna församling som är grundad av Jesus är fortfarande en levande församling av kristna på jorden. Denna levande kristendom följer vi. Vi följer Herren Jesus och får vara medlemmar i Hans församling med alla de som bekänner honom som den uppståndne Kristus och som tror sig vara saliga på grund av Hans försoningsverk och har fått en fullkomlig förlåtelse för Hans skull. Vi behöver ingen bättre församlingslära. Här har vi en definition av församlingen. På grund av människoverk har det uppstått tusentals olika gemenskaper och församlingar här på jorden, men det finns bara en Kristi församling. Inga andra. Det är den som Han har lagt grunden till och därpå kan kristna bygga.

En Ande

Och en Ande. Det är alltså den Helige Ande som Gud utgöt över lärjungarna på ett synligt sätt på den första pingstdagen. Jesus hade lovat det till sina lärjungar och sagt att ni kommer att få en Tröstare, ni kommer att få en Försvarare, ni kommer att få den Helige Ande som påminner er att hålla allt som jag har undervisat er, alltså som Jesus har talat till dem. Anden uppmanar inte heller oss att minnas så mycket av det som några människor har talat men Anden uppmanar oss även i dag att rannsaka vad Skriften säger, vad Jesus själv har sagt och vad apostlarna har sagt. Denne samme Helige Ande förenar oss fortfarande.

Så som ni också har blivit kallade till ett hopp. Paulus tar upp hoppet här som en sak som förenar alla som tror på Kristus. Säkert har också vi hoppet om det eviga livet. Vi laestadianer betonar mycket hoppet, den syn som möter oss när vi i tro får flytta härifrån. Om vi tänker till exempel på Sions sånger som vi sjunger, så i dessa finns hoppet om det eviga livet som en kraftig tanke. Jag tror att också det förenar oss som är samlade nu. Det är ju härligt att tänka att vi har något bättre framför oss och att en gång kommer en tid då alla sorger har försvunnit, alla tårar har blivit torkade, allt timligt bekymmer och all sorg har försvunnit. Där finns bara det härliga eviga livet med Gud i paradiset, alltså den del som lovades redan till den ångrande rövaren på korset på Golgata när Jesus sade till honom att du ska idag vara med mig i paradiset. Är det inte ett ljuvligt löfte för oss rövare som är bristfälliga och felande i så många avseenden. För sådana här stackare finns ett paradis som väntar. Säkert förenar denna sak oss.

En Herre, en tro

En Herre, en tro, ett dop. En Herre. Säkert menar Paulus här en treenig Gud, den allsmäktige jordens Skapare, Fadern till Jesus och alla oss som är Jesu bröder och systrar. Även det förenar oss. En tro. Vad tror vi på? Kan vi tänka så att vi ser på vad som står i den apostoliska trosbekännelsen som inleds med orden: jag tror. Om någon utomstående frågar oss vad du tror på är det säkert inget dåligt svar att säga att jag tror det som står i trosbekännelsen. Enligt den första trosartikeln tror jag på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare och enligt den andra trosartikeln som är så viktig för oss tror jag på Jesus Kristus, Guds enfödde Son och det hur han försonade allt för dig och mig. Den tredje trosartikeln talar om hur vi tror på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka som alltså är Kristi kropp, de heligas samfund och syndernas förlåtelse. Vi har alla en personlig erfarenhet av hur vi har fått tro synderna förlåtna. Vi tror också på ett evigt liv som Jesus har berett till oss med sitt lidande, sin död och sin segerrika uppståndelse.

På påskmorgonen är det underbart att komma ihåg att Jesus sannerligen är uppstånden. När kvinnorna och lärjungarna gick till graven såg de att den var tom. Var har ni tagit min Herre, frågar Maria. Hon inser inte ännu då och inte heller lärjungarna vad som verkligen har skett. De längtar nog efter den Jesus som de hade fått vandra och leva med ett par tre år men de förstår inte att Jesus nu har övervunnit döden och sönderskurit alla syndens bojor och att han är den uppståndne Jesus. Han är inte längre densamma som de vandrade med och som de tjänade utan nu är han i sin uppståndelsekropp. Luther säger att den uppståndne Kristus kan man inte tillägna sig med minnen av det tidigare livet, inte med det att man skulle få röra vid Jesus på nytt, och inte heller med känslor, utan den uppståndne Jesus kan man tillägna sig endast med hjärtats tro. En sådan tro har vi.

Ett dop

Och ett dop. Paulus menar säkert här det dop som utförs i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn, det dop som Jesus uppmanade oss att utföra när han sade: gören alla folk till mina lärjungar och döpen dem i mitt namn. Denna dopets nådegåva, dopets sakrament är en överväldigande hemlighet för oss. Vi förstår så pass mycket att där ges åt oss alla de nådegåvor som Gud har berett åt oss genom Kristus. Där finns syndaförlåtelsen, där är delaktigheten till Kristi kropp och blod, delaktigheten till Kristi lidande och död och framför allt delaktigheten till hans uppståndelse. De alla ges åt oss så att vi kan ta emot dem med tron. Det är ett sådant nådeförbund som aldrig upphävs från Guds sida. Men vi människor som så ofta känner att vi har brutit emot det förbundet, vi får alltid återkomma till det när vi i bredd med Guds ord märker våra egna fel och vår syndfullhet. Vi får säga: Herre förbarma dig över mig syndare. Då låter han sitt ljuvliga evangelieord ljuda: Du får tro alla dina synder förlåtna. Du får åter igen komma till dopets förbund. Luther förklarar ännu, att leva i dopets nådeförbund menas att man dränker den gamla människan genom daglig ånger och bättring och lyfter upp den nya människan med att tro på Herren Jesu försoningsverk.

Kristus, församlingens huvud

En Gud och allas Fader, som är över alla, genom alla och i er alla. Vi nämnde nyss en Herre och jag talade då om en Gud men en Herre betyder förstås även att kroppen bara har ett huvud och församlingskroppens huvud är Jesus Kristus. Det finns ingen annan herre och kan inte finnas. Här är sakerna som Paulus tar som grund för de kristnas samfund och att de är förenade till ett, ingenting annat. Han nämner inte till exempel att vi skulle sträva efter att ha kontakt med tanke på att upprätthålla goda traditioner. Det betyder förstås inte att traditioner inte skulle vara värdefulla. Många traditioner även här i de förstfödda laestadianernas rörelse är vackra och goda att bevara. Men de har ingenting att göra med själva huvudsaken. Han nämner inte heller att det skulle finnas något äldsteråd eller annat organ som skulle vara viktigt för de kristnas samfund. Men detta utesluter inte heller att det behövs någon slags ordning i församlingen för att ta hand om olika ärenden. Paulus talar ju vidare hur kristna har blivit givna olika ämbeten. Här nämner Paulus bara de saker som är avgörande viktiga för vår frälsning och vårt trosliv.

Nåd som Kristi gåva

Paulus säger sedan: Men åt var och en av oss blev nåden given, alltefter den gåva Kristus mätte ut. Säkert kommer vi alla ihåg sammankomster där det har funderats över vad denna gåva som mättes ut kan vara. Det har ofta uppstått bra samtal kring det. Kristna har berättat med hjälp av sina egna erfarenheter hur stor gåva de har fått av Kristus. Samtalet har alltid gått i samma riktning, hur stor den gåvan är att en sådan här syndare får tro sig vara salig av nåd. I ett annat kapitel av samma brev talar Paulus noggrannare om denna gåva som Gud har berett åt oss: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, och inte av er själva. Guds gåva är det. Han säger ännu varför det är en gåva: Inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Vi kan alltså inte göra något för vår frälsning med våra egna gärningar. Om det vore så hade vi för stor frestelse att tävla om vems gärningar som duger bäst för Gud och vi skulle börja berömma oss eller vara högmodiga över våra gärningar. Allt är bara Guds stora gåva och denna nåd har blivit given till oss alltefter den gåva Kristus mätte ut.

Därför säger han: Han har farit upp i höjden och har tagit fångenskapen till fånga, och han gav människorna gåvor. Paulus börjar nu att citera Psaltaren. Men detta: Han har farit upp, vad är det annat, än att han först for ner till de lägre delarna av jorden? När Kristus steg upp till himmelen, tog Han med sig sådana som hade varit syndens fångar, syndens trälar. Han hade fått som byte sådana själar som han hade frigjort och som hade blivit fria från syndens träldom genom att tro på hans förlåtelse. Vi är säkert en del av det krigsbyte som Kristus redan har tagit med till himmelen för han har sagt att han inte lämnar någon av dem som Fadern har gett honom.

Evangeliets ämbete

Sedan talar han om olika ämbeten i församlingen. Och han gav somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare. Här nämns inga andra tjänsteuppgifter än sådana som har med undervisning, förkunnande och evangeliserande att göra. Jag tror att Paulus tänker här i första hand på Kristi bud att gå till hela världen och förkunna bättring och syndernas förlåtelse. I den uppgiften behövs tjänare och herdar. Här kan jag inte låta bli att tänka på den erfarenheten som kommer nära ordets tjänare, hur man ofta ligger vaken på natten och funderar på allt som hör till när man är satt som herde i församlingen. Säkert har bröderna samma erfarenhet. Jag har ofta tänkt på det som äldre predikanter har sagt, att när herden förblir liten och ödmjuk finns det många som ber för honom men om herden börjar stiga upp ovanför församlingen kan det hända att det blir färre som stöder en och ber för en. Jesus säger om tjänarens uppgift att den som är störst skall vara som yngst och den förste är den siste.

Vi förstår att när man har blivit kallad och tryckt till den här uppgiften medför det ansvaret att man måste tänka på och svara för vad man talar här bakom bordet. Vi litar på att den Helige Ande uppenbarar vad man ska tala varje gång. Det är dock så att även församlingen har ett ansvar. Om församlingen upptäcker att herdens tal avviker från det som står i Skriften och går förbi, över eller under Guds ord är församlingen pliktig att ingripa. Men även i vår lilla församling här i centrala Tavastland har vi många tjänstvilliga vänner även i så många andra saker. Det är härligt att se hur kristna har kärlek till varandra och hur man tjänar villigt och är glada. Det blir oss alla till godo. I verserna 15–16 dras detta liksom ihop och sägs: utan talar sanning i kärlek och i allt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. Från honom sammanfogas hela kroppen och hålls samman genom det stöd som varje led ger, alltefter måttet av den kraft som är tillmätt åt var och en, vilket åstadkommer att kroppen växer till och byggs upp i kärlek.

Uppmaning till kristlig vandring

Därefter ger Paulus många varningar som gäller vandringen och uppmanar att undvika en sådan vandring som otroende har. Vi ser ju omkring oss den mäktiga djävulens, den ondes makt i så många saker. Det framgår till exempel av massmedia. Kristna har en daglig kamp som de för med trons kraft mot fiendens listiga lockelser och framför allt mot de onda böjelser som stiger upp ur det egna hjärtat. Till denna kamp behöver vi Guds kraft. Till denna kamp behövs det läkemedel som bjuds till oss, nämligen Kristi försoningsblod. Det är ett så bra läkemedel. Det läkemedlet ger kraft när vi får känna i våra hjärtan hur mycket Kristus har älskat mig att han har givit även till en sådan här stackare den fullkomliga nåden som en gåva. Där har vi kraftkällan.

I sista versen förmanar Paulus ännu: Men var mot varandra vänliga och barmhärtiga, och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er. Så får vi också denna stund tro på denna Kristi förlåtelse. Som svaga, felande och bristfälliga i så många saker får vi ändå lyfta upp blicken och se på det mellersta korset där hela vår syndaskuld har blivit betald och där ett blodigt kors har dragits över skuldebrevet som ett tecken på att allt är betalt. Låt oss vara vid god tröst och låt oss tro alldeles fria. När Kristus har frigjort oss från syndens träldom får vi tro som fria och vara lyckliga och tacksamma. Amen.