Lagens och evangeliets rättfärdighet

Predikan av Jorma Halme den 11 mars 2017 i Tavastby kyrka, Vanda. Texten Gal. 4:21–5:6.

Predikan av Jorma Halme den 11 mars 2017 i Tavastby kyrka, Vanda

Gal. 4:21–5:6

När Gud uppenbarade sin lag till Mose på Sinai berg blixtrade det, åskan dundrade och berget höljdes i rök. Folk blev rädda och sade till Mose att han skulle tala med Gud. Om Gud talar direkt till oss dör vi. Det märktes ut en gräns runt omkring berget där lagen gavs. Dit fick ingen gå och djur som gick innanför gränsen skulle dödas med en pil. Guds lag finns fortfarande i Skriften. Inom kristenheten finns många olika tankar om vi fortfarande ska rannsaka lagen, om den hör till oss som har fått nåden att tro på Kristus och fått en personlig tro.

Haven I icke hört vad lagen säger

Paulus varnar i början av texten: Sägen mig, I som viljen stå under lagen: haven I icke hört vad lagen säger? När vi stannar inför Guds heliga lag och läser Jesu undervisning i bergspredikan ser vi hur Guds lag ska läsas. Lagen är andlig och tar oss fast redan i tankar, lustar och begär. Striden mot synden börjar inte först då man håller på att utföra en syndig gärning utan vi måste strida mot syndens verkningar redan när de börjar uppstå i köttet. Haven I icke hört vad lagen säger? I femte Moseboken finns ett ställe där Israels folk närmar sig gränsen till det utlovade landet. Gud uppmanar Moses att påminna ännu om lagens bestämmelser som Han har gett. Det är tankeväckande att läsa dem. Jag tar bara ett ställe som exempel. Det fjärde budet lyder: hedra din fader och din moder att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Efter budet sägs det: Förbannad vare den som icke håller detta bud. Och allt folket skall säga: ”Amen.” (5 Mos. 27:26) Här är vi både yngre och äldre barn som har vuxit upp hemma hos mor och far. När vi stannar upp och tänker en stund på barndomstiden, hur ofta vi bröt mot fars och mors vilja, alltså det fjärde budet – finns det någon här som kan tänka att jag kunde uppfylla fjärde budet? Jag tror att var och en av oss känner att far och mor blev så många gånger sorgsna eftersom jag respekterade så lite fars och mors råd och undervisningar. Jag kunde någon gång säga ett elakt och ont ord emot och kanske göra precis tvärtom mot vad som undervisades.

Paulus frågar här, haven I icke hört vad lagen säger. Lagen för med sig förbannelsen till människan som bryter emot den. Det står också i lagen att den som bryter mot ett har brutit mot hela lagen. Hela lagen är given av Gud. Men gavs den i det syftet att människan skulle uppfylla den? Nej det var inte så. Gud visste när han gav den att det inte finns någon annan än Jesus Kristus allena som har kunnat uppfylla Guds vilja i allt. Guds lag godkänner inte att människan uppfyller den motvilligt. Lagen utgår från tanken att vi skall älska Gud över allt annat varje dag, varje stund och av kärleken uppfylla lagen och älska vår nästa såsom oss själva. Omskärelsen var då en av lagens bestämmelser. Paulus säger dock i detta stycke att var och en som låter omskära sig betygar jag nu åter att han är pliktig att fullgöra hela lagen, alltså varje punkt i lagen om vi ställer oss under lagen och söker rättfärdighet för oss själva i lagen. Senare fortsätter Paulus: I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen. I haven fallit ur nåden. Kan det finnas tyngre ord för en troende kristen än Pauli ord att om vi söker rättfärdighet i lagen hamnar vi utanför nåden? Frälsarens försoningsverk, den förlåtelsen i vilken vi redan har kommit delaktiga, gäller inte längre oss. Därför har man märkt ut en gräns runt omkring lagens berg. Det är förbjudet för oss att klättra dit.

Ökenvandringen

Paulus talar om lagens förbund och nådeförbundet med att beskriva Abrahams två söner. Det är ju skrivet att Abraham fick två söner, en med sin tjänstekvinna, och en med sin fria hustru. Men tjänstekvinnans son är född efter köttet, då däremot den fria hustruns son är född i kraft av löftet. Dessa ord hava en djupare mening; ty de båda kvinnorna beteckna två förbund. Av dessa kommer det ena från berget Sina och föder sina barn till träldom, och detta har sin förebild i Agar. Berget Sina kallas nämligen i Arabien för Agar och svarar emot det nuvarande Jerusalem, ty detta lever med sina barn i träldom. Tjänstekvinnan Hagar som Sara gav till Abraham som bihustru, kom från Egypten. Detta beskriver kanske också träldomen i Egypten där Israels folk suckade innan Mose fick som uppgift att föra folket bort från träldomens hus. Med fyrtio års ökenvandring har man ofta beskrivit en kristens liv, ökenvandringen i syndens ödemark. Vi minns hur många giftiga ormar som bet Israels folk och det var många som dog. Men Gud uppmanade att upphöja en kopparorm som inte var giftig och var och en som såg i tron på kopparormen blev botad från ormbett. Den äldre generationen begravdes i ödemarkens sand och den yngre generationen fick ta sig över Jordan ledd av Josua och komma till det utlovade landet. Till denna bild av en kristens vandring förknippas säkert det gamla förbundets beskrivning om frigörelsen från lagens träldom och döden av den gamla människan.  Den gamla människan, vår del som är fördärvad av synden, kan inte ärva den eviga saligheten, men den nya människan, löftets barn Isak i oss, ärver det eviga livet.  Hagar, alltså lagen, föder till träldom.

Människans lydnad och lagens mått

Har vi erfarenheter av hur man kan vara lagens träl? Vi känner kanske inte alltid igen träldomens ande i oss. Det är läran om hur man uppfyller och gör själv. Jag talade om det fjärde budet som vi har blivit undervisade om i det kristna hemmet. Vi har använt ordet om att Gud välsignar de lydiga barnen väl. Har ni hört det ordet själva? När det fjärde budet ställs inför oss och frågan ställs om du har varit lydig, lydig mot Guds bud eller fars och mors bud, känner du i ditt hjärta och samvete: nej, jag har inte kunnat vara det. Därefter kan jag fråga om du känner att du är utanför välsignelsen. Är du kvar under lagens träldom under lagens tyngd? Vi kan fråga oss vad som är omskärelsen som krävs av oss idag. Är det läran om lydnad? Är det människans lydnad om jag har kunnat leva ett liv som är enligt Guds vilja? Om jag känner att jag inte helt har kunnat uppfylla, så är det någon slags trosbekännelse att jag nog i alla fall har försökt mitt bästa.

Från min barndomstid kommer jag ihåg berättelsen om konung Sauls krigsresa. Gud hade befallt att folket som stått emot Guds folk skulle förgöras. Gud hade förbjudit att ta krigsbyte, men Saul tog mycket boskap och förde det med sig som byte. Jag minns från barndomen att lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.  I det ordet finns lagens krav. Vad är den rätta lydnaden för en kristen? Kan du eller jag ställa din eller min lydnad mot Guds lag och konstatera att den räcker? I romarbrevets femte kapitel finns ett ljuvligt nådens evangelium om lydnaden. Där påminner Paulus att genom en enda människas olydnad hamnade vi alla i syndarens ställe, men genom en endas lydnad har vi kommit till den rättfärdiges plats. Det har funnits en som har varit lydig. Kristi lydnad är den enda tillflykten för oss även idag, när vi rannsakar oss själva inför Guds heliga lag. Skriften berättar om Kristi lydnad att Han var lydig till sin Fars vilja ända till döden, ända till korsets död.  När vi tror Frälsarens försoningsverk för vår egen del, när vi tror att vi blir frälsta i tron på honom, inte genom egna förtjänster och gärningar utan allena genom att han har varit lydig och uppfyllt lagen för oss, får vi stå frimodigt inför lagen. Vi får tänka att när jag får tro Jesu försoningsverk för min egen del får jag tro att i honom, i Frälsaren, har jag uppfyllt lagen. Hur är det för en kristen under vardagslivet när fienden visar vårt fördärv och vår syndfullhet och när han i de känslorna vill röva bort rätten att tro? Orkar vi då tänka så att vi är uppfyllare av lagen och att lagens rättfärdighet har blivit helt uppfylld i Kristus?

Hagar föder till träldom. Lagen föder trälar. När vi känner vår syndfullhet inför lagen får vi kämpa med om lagen ännu har någon makt över oss. I någon predikan säger Laestadius ljuvliga ord i en kort mening som innehåller mycket: En kristen kan inte säga att jag har ett syndfritt hjärta men en kristen kan även i afton säga att jag har ett hjärta som har blivit fritt från lagens domsrätt. Lagen kan inte längre döma oss. Lagen är uppfylld och Kristus är lagens slut för varje troende till rättfärdighet.

Fårakläder

Luther talar om falska lärare med ledning av orden i Jesu bergspredikan: tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Luther frågar vad fårakläderna är. Han säger att fårakläderna är Guds ord. Falska lärare undervisar rätt enligt Guds ord om Jesu födelse, hans liv som han har levt som syndfri, hans lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Men falska lärare lägger till något i denna undervisning. Ordet knutpunkt är ett nyckelord i Luthers predikan. Han säger: se och lyssna på knutpunkter. Man tillägger människoläror till Kristi försoningsverk. Enligt Luther kräver påven att hans egna föreskrifter som förkunnas tillsammans med evangeliet ska efterföljas lika noggrant eller kanske noggrannare än evangeliet.  Lagen och människoregler som lyftes upp sida vid sida med Kristi rättfärdighet när det gäller en människas frälsning, de fördunklar och tillintetgör Kristi försoningsverk. Därför är ordet i dagens text så gripande: om ni låter omskära er, låter er bindas till någon föreskrift i lagen eller en människoregel hamnar ni utanför nåden.

Himmelska Jerusalem

I beskrivningen av Sinai berg talades det om Hagar och det Jerusalem som ligger i Judeen och vars barn är i träldom. Guds egendomsfolk, judarna, är fortfarande i stora skaror utan Frälsaren och vandrar i förbundet av lagens träldom. I bredd med det lyfter Paulus upp det Jerusalem som är från ovan, som är fritt och som är vår moder. Tankarna går kanske till molnen och till andra sidan av dödsfloden. Men vi tror väl vänner, att denna andliga moder, det Jerusalem som är nedtaget från himmelen, är fortfarande i sin kraft och det finns mitt ibland oss. Luther säger i Galaterbrevskommentaren att Sara, denna fria moder, är Kristi kyrka, en världsomfattande kyrka och den finns överallt där evangeliet predikas rent och sakramenten förvaltas rätt. När Luther i sin tid funderar över var denna Kristi kyrka finns konstaterar han att den kan finnas i Babylonien, den kan vara i Turkiet, den kan vara i Skytien, i Indien, i Italien, i Tyskland, på havets öar, på bergen och i dalarna, på de platser där Kristi levande evangelium ljuder och sakramenten förvaltas rätt. Räcker detta för oss i afton som beskrivning av den ljuvliga Sara? Får vi känna även i afton att denna moder, fastän hon är gammal, ännu föder barn till Gud? Luther förklarar att genom Guds ords predikan föder denna moder fortfarande levande barn till Gud och det sker intill tidens ände.

Att ta emot nåden kräver ödmjukhet

Paulus säger de förunderliga orden i vers 27: Så är ju skrivet: ”Jubla, du ofruktsamma, du som icke föder barn; brist ut och ropa, du som icke bliver moder. Ty den ensamma skall hava många barn, flera än den som har man.” Säkert var det naturligt sett en ljuvlig stund när den ofruktsamma Sara fick sin Isak efter Guds löfte. När Luther förklarar detta talar han om Hagars, den unga tjänstekvinnans, fruktsamhet och säger att det finns många som är i lagens förbund och den tanken ryms väl i människohjärtat att man tänker sig kunna göra något för sin frälsning. Men såsom vår lärofader Luther undervisade och fortfarande gör i sina predikningar och skrifter – av nåden allena, genom tron allena, allena för Kristi skull, det är svårt för människans natur. Det är svårt att ta emot något av nåd. När vi får en gåva får vi genast en tanke varför den ges åt mig. Har jag förtjänat den, har jag gjort något för den eller borde jag ge något tillbaka? Det kräver ödmjukhet av människan att ta emot nåden som nåd och bekänna inför Gud att jag stackare inte kan göra något för min salighet och min frälsning.  Men det är sant som Skriften säger att han verkar både vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske (Fil. 2:13). Bilden av Herrens församling, bilden av Sara, är ljuvlig. Gläds vi inte idag också däröver att vi har fått komma in i Kristi församling som han vill samla genom sitt ord och sin ande och hålla i kraft och leda intill tidens ände.

Evangeliet möter förföljelse

Här talas det också om förföljelse. Vi minns att Ismael som var 14 år äldre än Isak retade och besvärade sin yngre broder ända från barndomen. Förföljelsens ande är fortfarande ett tecken på att det handlar om två olika andar och lagandan. Får vi känna lagandan i vårt eget hjärta? Får vi känna att det finns en stor fara att vi växer oss stora eller blir goda kristna som liksom har råd att se ner på den syndige publikanen som suckar i bakre delen av kyrkan? Jag är inte som denna syndiga och felande nästa. Predikanterna har ofta använt uttrycket att nåden trycker ner men egenrättfärdigheten höjer upp. Vi får alla känna att vi har tider i livet då vi inte vakar över vårt eget hjärta så noggrant. Vi kanske ser oss omkring och ser många felande vänner. Må Gud uppenbara och visa oss att vi skulle kunna vaka över att känna vår egen syndfullhet och rätt känna våra egna skötesynder och känna att det är av nåden allena som jag blir frälst. Inga förtjänster har vi fått under resan. Nådebarnets del är en god del och må Gud leda oss som nådebarn. Den som är född efter köttet förföljer den som vandrar som nådebarn. Det kan någon gång vara en sådan förföljelse som kommer från nära håll och den gör mest ont.

Dock, vad säger skriften? ”Driv ut tjänstekvinnan och hennes son; ty tjänstekvinnans son skall förvisso icke ärva med den fria hustruns son.” Hur driver man ut tjänstekvinnan och hennes son? Är det inte Guds ord som vill driva ut träldomens ande från våra hjärtan. Det gör det så att det visar vår egen syndfullhet, vår egen oförmåga, vår egen svaghet. Om vår vaksamhet över de egna synderna fördunklas kan träldomens ande börja styra över oss. Luther säger någonstans att han har bett av Gud att om Gud tillåter honom falla, att Gud skulle låta honom falla i sådana synder som han skulle känna som synd, så att vi inte skulle falla i sådan synd som tackas som helighet och som vi inte skulle känna i oss själva.

En kristens frihet

Femte kapitlet börjar med bekanta ord: För att vi skola vara fria, har Kristus frigjort oss. Stån därför fasta, och låten icke något nytt träldomsok läggas på eder. Paulus vågar säga om Guds lag att den är ett träldomsok.  Ändå är den given av Gud. Den är helig och den är god. Guds lag ska fortfarande ljuda i Guds församling för att väcka dem som lever i synd, för att människorna skulle känna att de är utan nåd och vandrar på förtappelsens breda väg. Men för kristna som har blivit delaktiga av nåden ska aldrig lagens dom förkunnas. I lagen finns dock även för de kristna en påminnelse om synden för att vi inte skulle somna i syndens sömn. När Luther talar om en kristens rätta frihet säger han att lagen har ingen rätt till en kristens samvete. Våra samveten borde vara fria från lagen. Det är en svår sak. Speciellt svårt är det då fienden plågar och påminner oss om vår egen ondska. Jag minns Viljo Oksalas ord från barndomen. Kanske är de också Luthers ord men Viljo Oksala sade ofta hur man borde svara till fiendens anklagelser: Det är rätt som du säger, sådan är jag. Saken är rätt men adressen är fel. Kristus har betalat min syndaskuld. Om du ännu har något att kräva, gå till honom.  Han har betalat hela skulden. Kom inte och kräv något av mig. Kan vi komma till en sådan här samvetsfrihet med kraft och hjälp av Guds ord så att vi inte skulle bli bundna till människobestämmelser och föreskrifter. Skriften talar på flera ställen om den faran att man tillägger något eller tar bort något från Guds ord. Alldeles på de sista bladen av Skriften, i Uppenbarelseboken, skriver Johannes vad han fick se i en syn, att den som lägger till något till Guds undervisning och det uppenbarade ordet, på honom ska Gud lägga de plågor om vilka är skrivet i den boken. Men om någon tar bort något ska Gud ta ifrån honom hans del i det eviga livet och och allt det som evangeliet lovar oss.

Evangeliets frihet är inte köttets frihet

I haven kommit bort ifrån Kristus, I som viljen bliva rättfärdiga i kraft av lagen; I haven fallit ur nåden. Vi vänta nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet som är vårt hopp. Ty i Kristus Jesus betyder det intet huruvida någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro som är verksam genom kärlek. Tron verkar genom kärleken. Frukter av den levande tron kommer till synes såsom kärlek, glädje, frid och så vidare. Här i femte kapitlet räknar Paulus upp flera av dem. Tron, som är levande och som enbart är en gåva av Kristus till oss, den arbetar i kärlek och i tålamod. Hur är det, när vi har blivit frigjorda till den rätta kristliga friheten, är det köttets frihet?  Jag läser vers 13 i samma kapitel: I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I tjäna varandra genom kärleken. När Luther talar om trons rättfärdighet säger han att det alltid finns människor som uppfattar trons frihet som köttslig frihet. Men han fortsätter att om denna trons rättfärdighet inte skulle förkunnas skulle ingen bli salig. Om man hamnar under lagens rättfärdighet och som en träl kan ingen bli frälst. Vi får be av Gud att Han uppenbarar för oss den enda försoningen, Kristus som hänger på korset och som har gjort allt färdigt för oss. I Honom har vi livet. I Honom har vi saligheten. Låt oss tänka på den välsignelsen att vi fortfarande har ett rent evangeliets ord ibland oss. Reformator Luthers lära ljuder ännu bland oss. Ännu har vi det skrivna och förkunnade ordet som Gud har lämnat åt oss. Det visar fortfarande himlavägen för oss. Ännu får syndare tro sig saliga av nåd för Jesu skull. Vi har fortfarande den rätta kristliga friheten. Kan vi tacka Gud för det? Också idag får alla syndare och felande, som är sorgsna för sina synder, tro att synderna är betalda och skulden är försonad. Vi får minnas den unga sjuksköterskan som levde i Viborg på trettiotalet som skrev den andliga sången som vi känner så väl: Mina synder nu Gud har förlåtit, hela skulden med blod är betald, tack och lov tack och lov Herre Jesus, tack och lov tack och lov min Gud[1]. Tro nu kära vänner nådens evangelium för er egen del. Amen.

[1] Översättningen enligt Sions Sånger (LFF 1993)