Jerusalemin seurakunnasta ja hengellisestä hallituksesta / Om Jerusalems församling och den andliga regeringen

5.6.2016

Kun puhutaan hengellisestä hallituksesta, niin sillä on usein tarkoitettu sellaista järjestystä, että paikkakunnan saarnaajat päättävät paikallisista asioista, tarvittaessa käännytään lähetysmiesten puoleen ja jos ei löydy yhteistä ratkaisua, niin käännytään Lapin vanhinten puoleen, jotka sanovat ratkaisevan sanan. Tässä viitataan Jerusalemin seurakunnan ja sen vanhimpien asemaan. Sanotaan, että aina kun kristillisyydessä nousi ongelmia, käännyttiin Jerusalemin vanhinten puoleen. Siitä taas on tehty päätelmä, että nyt kysymyksissä käännytään Lapin vanhimpien puoleen. Tutkikaamme Raamatun valossa, mitä apostolien kokouksessa tapahtui ja miten Jerusalemin seurakunta kehittyi.

Apostolien kokous

Jerusalem oli kristittyjen äitiseurakunta ja alussa kristillisen kirkon keskus. Kristittyjen yhteys Jerusalemin seurakuntaan ja apostoleihin oli vahva. Esimerkkinä on Jerusalemissa pidetty apostolien kokous (Ap.t. 15; Gal. 2). Koolla oltiin aivan perustavaa laatua olevan kysymyksen vuoksi. Juutalaiskristittyjen piirissä oli nostettu kysymys, tuleeko pakanuudesta kääntyneidenkin sitoutua Mooseksen lakiin ja ympärileikkauttaa itsensä. Vastauksesta riippui, voitiinko olla yhteisellä rakkaudenaterialla ja nauttia yhdessä ehtoollista eli kysymyksessä oli kristillisen seurakunnan keskinäinen yhteys.

Pitkän keskustelun ja väittelyn jälkeen Jeesuksen veli Jaakob sanoitti yhteisen vastauksen. Sen mukaan Mooseksen laki ei koske pakanoita, mutta näiden tulee ottaa juutalaisten käsitykset huomioon rakkauden tähden. Päätöksessä käytetään sanamuotoa: Me ja Pyhä Henki olemme nähneet hyväksi. Pyhän Hengen erityinen läsnäolo vallitsi varmaan kokouksessa. Lisäksi Pietari oli saanut Jumalalta tähän liittyvän näyn puhtaista ja saastaisista eläimistä. Itse asiassa kokouksessa vain vahvistettiin se, mitä oli jo ennen opetettu. Päätös palveli kristittyjen keskinäistä yhteyttä, kun se ei vaatinut pakana- ja juutalaiskristityille samaa ulkonaista käytäntöä.

Jerusalemin seurakunnan kehitys

Jerusalemin seurakunnan vahva alkuvaihe kesti runsaat 20 vuotta. Apostolit lähtivät vähitellen lähetyskäskyn mukaisesti eri suuntiin. Seurakunnalle jäi kuitenkin paikallinen johto, vanhimmat. Jaakob, Herran veli, oli heistä tärkein. Tilanne alkoi muuttua, kun suuri joukko lakikiivailijoita oli tullut uskoon. He pitivät yhä kiinni laista (Ap.t. 21:20). Jotkut heistä lähtivät myös eri tahoille vastustamaan Paavalin vapaata evankeliumia ja Mooseksen laista vapaata kristillisyyttä, kuten Galatalaiskirje ja muut kirjeet kertovat. Jerusalemista alkoi tulla ristiriitaista sanomaa.

Jerusalemin merkitys päättyi Jaakobin marttyyrikuolemaan ja kaupungin hävitykseen. Seurakunta lakkasi olemasta. Kristinuskon painopiste siirtyi Antiokiaan ja Vähään Aasiaan. Mitään selvää keskusta tai yhteistä johtoa ei enää ollut eikä tarvittu. Yhteinen usko ja tunnustus pitivät kirkkoa koossa. Vanhimmat tai piispat hoitivat seurakuntia. Isoista kysymyksistä keskusteltiin kirkolliskokouksissa, joita pidettiin eri paikkakunnilla. Näin jatkui satoja vuosia, kunnes Rooman piispa eli paavi alkoi vaatia päämiehen paikkaa koko kirkossa. Rooman kirkossa hän sen lopulta sai. Hän uskoi olevansa Pietarin paikalla Kristuksen sijaisena ja Roomasta tuli kirkon pysyvä keskus.

Onko siis totta, että seurakuntien ongelmissa käännyttiin aina Jerusalemin vanhinten puoleen? Mainittu kokous oli yksittäistapaus eikä Uusi testamentti kerro vastaavista tapauksista eikä sisällä opetusta, että niin tulisi toimia jatkossa.

Kenellä on lopullinen arvovalta?

Jeesuksen opetuslapsilla oli alkuun erityinen vaikutusvalta. He olivat Jeesuksen valitsemia, he olivat kuulleet Jeesuksen opetukset ja olivat hänen kuolemansa ja ylösnousemuksensa todistajia. Paavalikin kunnioitti apostoleja, mutta huomautti Galatalaiskirjeessä (2:6), että nuo, joita jonakin pidettiin, millaisia lienevät olleet, ei kuulu minuun; Jumala ei katso henkilöön. Hekään eivät voineet siis pelkän asemansa perusteella päättää uskon kysymyksistä. Auktoriteetti jäi Jumalan sanalle ja Pyhälle hengelle. Se näkyi myös siinä, miten Paavali nuhteli Pietaria Antiokiassa ja miten Pietari otti sen vastaan. Yhteinen opetus ja hengen yhteys on kuitenkin tärkeä.

Pietarin virkakaan ei ole se kallio, jolle rakennetaan. Luterilaisuudessa on aina uskottu, että se kallio on Pietarin tunnustus: ”Sinä olet Kristus, elävän Jumalan Poika.” Luther korostaa Galatalaiskirjeen selityksessään, että apostolin nimi ei anna hengellistä auktoriteettiasemaa. Paavalin sanojen lisäksi Lutherilla oli silmien edessä kirkon historian antama opetus. Pietarin apostolin tehtävästä kehittyi paavius ja Jerusalemin tilalle tuli Rooma. Ajatukselle pysyvistä kristillisyyden päämiehistä ja pääpaikasta ei ole Jumalan sanan perustetta eikä myös kirkkohistorian todistusta. Usko ei ole sidottu paikkaan eikä henkilöihin.

Mikä siis on hengellinen hallitus eli kenellä on ylin auktoriteetti? Uusi testamentti todistaa, että seurakunnan pää voi olla vain Kristus (Ef. 4:15; Kol. 1:18; 2:10). Hän hallitsee sanallaan eli Raamatun sanaan sidotun opetuksen ja Pyhän Hengen avulla. Se on raamatullinen hallitusmuoto. Muut hallitusmuodot ovat inhimillisiä. Niillä on paikkansa, mutta hengellisissä asioissa niillä ei ole ratkaisuvaltaa. Kukaan ei siis voi puhua Pyhän hengen nimissä ilman Jumalan sanan vahvistusta. Seurakunnassa ei ole uskonasiassa päämiehiä. Kaikki ovat veljiä ja sisaria ja pään, Kristuksen, hallittavina (Matt. 23: 8-10). Ihmiset ja seurakunta voivat erehtyä ja eksyä. Jumalan sana ohjaa takaisin oikealle tielle, jos sille ollaan kuuliaisia.

 


 Om Jerusalems församling och den andliga regeringen

Då man talar om den andliga regeringen, så har man ofta menat en sådan ordning, där de lokala predikanterna beslutar lokalt, vid behov vänder de sig till sändemännen och om man inte finner en lösning så vänder man sig till Lappmarkens äldste, som säger de avgörande orden. Här hänvisar man till församlingen i Jerusalem och till dess äldstes ställning. Man säger att alltid då det uppstod problem i kristendomen, så vände man sig till de äldste i Jerusalem. Detta tolkas nu som att man med dessa frågor vänder sig till Lappmarkens äldste. Låt oss granska med Bibeln som grund, vad som hände under apostlarnas möte och hur församlingen i Jerusalem utveckaleds.

Apostlarnas möte

Jerusalem var de kristnas moderförsamling och i begynnelsen den kristna kyrkans centrum.  Gemenskapen mellan de kristna och Jerusalems församling samt apostlarna var stark. Som exempel  apostlarnas möte som hölls i Jerusalem (Ap.g. 15; Gal. 2). Man samlades runt en grundläggande fråga. Bland de judiska kristna hade frågan huruvida de omvända hedningarna skulle följa Moses lag och låta omskära sig. Beroende på svaret kunde man dela gemensam kärleksmåltid och avnjuta en gemensam nattvard, alltså frågan var den kristnas församlingens gemenskap.

Efter en lång diskussion och tvister textade Jakob, Jesus bror, ett gemensamt svar. Enligt det omfattar inte Moses lag hedningarna, men dessa bör beakta de judiska uppfattningarna för kärlekens skull. I beslutet använder man ordformen: Vi och den Helige Anden har sett. Den Helige Andes närvaro rådde säkert i mötet. Vidare hade Petrus, av Gud, fått en uppenbarelse om rena och orena djur. I själva verket så bekräftade mötet det som tidigare lärts. Beslutet tjänade den kristna gemenskapen, då det inte krävde samma yttre förfarande bland hedningarna och de judiska kristna.

Utvecklingen av Jerusalems församling

Den starka inledningen av Jerusalems församling varade över 20 år. Allteftersom lämnade apostlarna Jerusalem för att ge sig ut i olika riktningar, enligt missionsbefallningen. Det lämnades dock en lokal ledning i församlingen, de äldste. Jakob, Herrens bror, var den viktigaste av dem. Läget började förändras, då en stor skara lagfanatiker hade kommit till tro. De höll fortfarande fast i lagen (Ap. G. 21:20). Vissa utav dem kritiserade på olika håll offentligt Paulus fria evangelium och den kristendom som frigorts från Mose lag, så som det berättas i Galaterbrevet och i andra brev. Från Jerusalem började det komma motsägande budskap.

Jerusalems betydelse tog slut då Jakob gick martyrdöden tillmötes och då Jerusalem förgjordes. Församlingen upphörde. Kristendomens tyngdpunkt förflyttades till Antiochia och Mindre Asien. Någon klar central ledning fanns inte längre och det fanns heller inget behov för detta. Den gemensamma tro och trosbekännelse höll ihop kyrkan. De äldste eller biskoparna vårdade församlingarna. Stora frågor togs upp i kyrkorådet, som hölls på olika platser. Så fortgick det i hundratals år, till dess att Roms biskop, eller påven, började kräva att han skulle vara huvudman för hela kyrkan. I kyrkan i Rom fick han till slut sin vilja igenom. Han trodde sig vara som Petrus, Kristi ställföreträdare och Rom kom att bli kyrkans bestående centrum.

Är det då sant att man alltid vände sig till Jerusalem och de äldste då man hade tvister i församlingarna? Det nämda mötet var en engångsföreteelse och i Nya Testamentet återges inga andra liknande händelser och inte heller läran om att man skulle handla på detta sätt framöver.

Vem har då den slutliga auktoriteten?

Jesu lärjungar hade till en början ett speciellt inflytande. De var Jesus utvalda. De hade hört Jesus undervisa och de hade bevittnat Hans död och uppståndelse. Även Paulus hedrade Apostolerna, men påpekade i Galaterbrevet (2:6) Och vad angår dem som ansågos något vara — hurudana de nu voro, det kommer icke mig vid; Gud har icke anseende till personen. Inte ens de kunde endast med sin ställning fatta beslut om trosfrågor. Guds ord och den Helige Ande var auktoriteten. Det framkommer också då Paulus tillrättavisade Petrus i Antiokia och på vilket sätt Petrus tar emot detta. En gemensam lära och andens band är dock viktiga.

Petrus ämbete är inte den klippa, som man bygger på. Inom lutheranismen har man alltid trott att klippan är Petrus bekännelse: ”Du är Kristus, Den levande Gudens Son”. Luther betonar i förklaringen av Galaterbrevet, att apostelns namn inte ger honom någon andlig auktoritet. Förutom Paulus ord så hade Luther klart framför sig kyrkohistoriens givna lära. Från Petrus apostoliska uppgift, utvecklades påvedömet och Jerusalem ersattes av Rom. Idén om ett permanent högkvarter för kristendomen stöds inte av Guds ord och återfinns inte i kyrkohistorien . Tron är inte bunden till en plats eller personer.

Vad är då en andlig regering, eller vem har då den högsta auktoriteten? Nya Testamentet styrker, att endast Kristus kan vara församlingens huvud Ef. 4:15; Kol 1:18; 2:10). Han regerar med sitt ord, alltså en lära som är förankrad i Bibelns ord och med hjälp av den Helige Anden. Detta är den bibliska regeringsformen. Andra regeringsformer är av människan. De har sin plats, men i andliga frågor har de ingen beslutanderätt. Ingen kan därför tala i den Helige Andes Namn om det inte stärks av Guds ord. I församlingen finns ingen överhet i trosfrågor. Alla är bröder och systrar och huvudet, Kristus, regerar (Mat. 23: 8-10). Människor och församlingen kan missta sig och vilseledas. Guds ord leder tillbaka till den rätta vägen, om man är lydig till ordet.